eelinsjobergs

En ett-åring är irriterad. Kan inte säga vad hon vill. Tårarna rinner. Hon får pyjamas, välling, nedstoppad i sängen när tårarna slutat rinna. Bara några minuter senare hör man gråten igen. Irritation inte sorg. Står vid spjälarna och gråter. Blir uppburen. Går en sväng i trädgården. Ettåringen och jag. Hon har tummen i mun. Vänster tumme. Rätt tumme. Samma tumme jag själv sög på från vaggan till nio års ålder. Tittar på en blomma, en vit. Säger något fint om blomman, hon skrattar till. Fortsätter kolla blommor. Alla olika färger, olika dofter. Tummen är kvar i munnen. Huvudet läggs mot min axel. Smyger in genom bakdörren. In till spjälsängen. Läggs ner med klarvakna ögon. Jollrar för sig själv. Minuterna senare händer det igen. Irritationen. Inte alls vad hon vill. Sitter med vid bordet. Skrattar. Sprider glädje, lugnet. Alla andas ut. Slutar med att jag var tvungen att skriva ned allt och resten av familjen sjunger var är tummen ute i kvällssolen. Med en ett-åring som äntligen är nöjd.