Kill me.

Har gått från dator till dator. Gått in på samma sidor, har kollat samma sak. Haft samma tankar i mitt huvud som snurrar runt runt runt. Har öppnat mobilen x antal gånger och läst samma sms. Min dag är enformig och värdelös. Väntar på ett under. Ja, jag överdramatiserar. Den var ju bra förut. Men någonting slår snett och jag ångrar. Ska man gå runt och ångra hela livet? Hjälp mig att slippa ångra då! Det var allt för nu. Kill me.

Sorry about the mess.

Försöker skapa men är för oisnpirerad. Har ingen fantasi. Ingen bild att bygga på. Funderar på livet och på vad folk tycker och tänker. Egentligen varför ska man bry sig? Varför har man blivit uppfostrad att inte bry sig men man gör det ändå? Alla snackar hela tiden om att man ska acceptera och älska sig själv. Men hur ska man kunna göra det om man inte vet vad man vill ha att älska? Ska inte andra berätta för dig vad du är bra på? Varför gör ingen det? Varför kan man inte alltid vara snäll och alltid älska människor? Vad har hat egentligen för betydelse? Varför är vi skapt för att ha hat inom oss?
Nattliga tankar. Orkar int bry mig vilka som läser. Ingen, eller alla.

Som vatten.

Allt rinner förbi. Precis som vattnet. Solen. Tiden. Blodet. Livet. Dumt att se det negativt. Att allt rullar på. Människan ser det som att mista tid. Men man lever ju tiden, så vad har du missat? Du kan missa stunder. Inte närvara. Men du missar aldrig livet. Kanske inte lever det fullt ut. Men hjärtat slutar inte slå förrän det är förbi. Kan ta en paus, en avgörande. Men annars rullar det på. Varför fånga tiden när du kan följa med den. Leva i den. Vi är skapt för det, så varför inte göra det? Vi är skapta för att älska. Vi är skapta för att vara sin egen individ. Vi är skapta för att leva våra egna liv. Så varför inte göra det? Människa är människa så varför inte vara det? En fas vi äldre barn/yngre vuxna går igenom. Lever man fullt ut när den nya fasen börjar. Eller får man börja om. Frågor man sätter punkt på. Ingen i denna stora värld vill ju svara.

Perfekt ställe att skriva på, här i köket. Lampan över bordet är tänt. Men runt om är mörker. Mys belysning i vardags rummet där det spelas spel. Jag gav upp för min dator.

Om du kunde se mig nu.

Nyduschad och fräst insmord med en härlig doft av papaya. Håkan Hellström live inspelning från Way out west spelas i högtalarna. Jag lever och njuter mer än någonsin. Ler av bara känslan av lycka jag ständigt går omkring med. Jag vet att jag har ett evig tjat om hur bra allt är. Det är bara det att jag är så lycklig bara av mig själv. Utan någon annan som lyfter mig. Jag är stark. Tänk om du kunde se mig nu, se att jag sprudlar av lycka. Livets lycka.
Ha en trevlig kväll gott folk!

Stressar i ett annat liv.

God morgon mina pärlor! Sovit gott? Det har jag. Något magiskt med att sova på landet. Somnar fort, vaknar sent. Underbart! Just nu sitter jag och iaktar mina små kusiner som leker sjukhus på min storasyster. Min yngsta kusin som endast är ett år tycker det är mer intressant med alla knappar som finns på min dator.
Dagen är solig men lite kylig så jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på. Kanske bara stannar hemma och slappa. Skulle behövas! Hoppas er söndag är fin. Kram!

Upptäck.

I mitt huvud är jag inte särskilt stor. Känner mig lite, inte mycket till världen. Men umgås jag med yngre individer som har dom behoven jag själv hade i den åldern upptäcket jag hur gammal jag är. Att upptäcka att en ett-åring känner trygghet i min famn. Att en två-åring vågar lita på att jag är stor nog att bära han på mina axlar. Att en fem-åring tycker det är helt okej att det är jag som ligger vid hennes sida vid läggdags. När åldersfrågan på mig och min syster kom ur en av småkusinernas mun fick jag en till känsla av att jag va ganska gammal när jag berätta att min syster skulle fylla arton nästa år.
Men när det kommer till att prata problem som jag själv känner igen mig så otroligt mycket i, märker jag att det är långt kvar innan jag är vuxen och kan berätta om hur det var när jag var yngre.
God natt på er alla natt-ugglor. En vardagsnotis skriven av Elin Sjöberg med skakiga fingrar på tangentbordet.

Oförståeligt.

En ett-åring är irriterad. Kan inte säga vad hon vill. Tårarna rinner. Hon får pyjamas, välling, nedstoppad i sängen när tårarna slutat rinna. Bara några minuter senare hör man gråten igen. Irritation inte sorg. Står vid spjälarna och gråter. Blir uppburen. Går en sväng i trädgården. Ettåringen och jag. Hon har tummen i mun. Vänster tumme. Rätt tumme. Samma tumme jag själv sög på från vaggan till nio års ålder. Tittar på en blomma, en vit. Säger något fint om blomman, hon skrattar till. Fortsätter kolla blommor. Alla olika färger, olika dofter. Tummen är kvar i munnen. Huvudet läggs mot min axel. Smyger in genom bakdörren. In till spjälsängen. Läggs ner med klarvakna ögon. Jollrar för sig själv. Minuterna senare händer det igen. Irritationen. Inte alls vad hon vill. Sitter med vid bordet. Skrattar. Sprider glädje, lugnet. Alla andas ut. Slutar med att jag var tvungen att skriva ned allt och resten av familjen sjunger var är tummen ute i kvällssolen. Med en ett-åring som äntligen är nöjd.

Fyra trappor upp och du är välkommen in.

Vill bara skriva, inte tappa fokus. Kan inte rappa så det är ingen ide att rimma. Vill slå mig ner vid ett piano och bara kunna, sjunga, spela, leva. Vill ha volymen på max, skrika en stund. Vill slå dig i ditt fula feja så hårt jag bara kan. Skrika åt allt jag hatar. Nej det är inte den veckan en tjej blir arg. Tillfälligt död. Trött på samma låtar, dom går om och om igen. Planera utan vilja, utan ork. Jag vill inte. Segla iväg med mig älskling. Nej jag har inte tappat det, bara tröttnat. För bra av det goda. Lugna ner mig. Hej då.

RSS 2.0