eelinsjobergs

Jag är omskakad efter allt som hänt dom senaste dagarna. Jag har knappt varit hemma, kanske bara över en natt eller att jag bytt kläder. Jag har inte fått sova ut särskilt mycket. En powernap lite då och då under dagarna. Märker att ett sånt liv inte är särskilt sunt eftersom jag nu sitter med resultatet i mig. Sjuk.

Jag har haft små panikattacker att det faktiskt är över nu. Jag kommer aldrig vandra in i min gamla skola med mina gamla klasskompisar. Alla går skilda vägar och man vet aldrig vilka man kommer få se igen. Jag är så himla rädd att tappa allt och det har väll varit det största med det här. Man tappar kontrollen. Det är det värsta jag vet. Man känner sig lämnad när man inte har kontroll. Man vågar inte lita på att alla stannar. För det vet jag att alla inte kommer göra. Jag hoppas bara att rätt personer gör det.

Jag vet inte om jag är känslig just nu för att jag är sjuk eller om det är för alla tårar som föll igår på skolavslutningen och festen vi hade på kvällen. Men jag som har varit så oroliga för sommarn vill helst inte börja den såhär. Men det är inget jag kan göra något åt, tyvärr. Så jag ska försöka göra det bästa av det och bita ihop.

Under våren har det hänt mycket. Jag har hittat hopp om en väg ur en jobbig del av mitt liv. Jag var så glad att jag kände att jag var påväg mot det bättre. Men det goda gav det onda så jag fick stiga in i en ny jobbig tid. Jag var och är fortfarande så rädd att möta det jobbiga. Jag vill inte göra det igen. Kanske därför jag tjatar, kanske därför jag inte vågar släppa det. Även fast jag själv mer och mer säger att jag ska släppa det. Men hur kan man släppa något man har älskat så mycket, något som har betytt så mycket. Kanske handlar om att leva i nuet och se vad faktumet gör mot dig idag och att det kanske inte är vad du behöver längre. Jag behöver inte dig längre.

(Jag bildbombar senare idag när jag laddat in alla bilder i datorn.)