kvar i mig.
Jag vaknar upp med känslan varje dag. Den försvinner lite mer för varje dag som går men den är fortfarande där. Det är inte kärlek jag känner. Inte längtan tillbaka. Inte sorg. Bara besvikelse. För jag är besviken på hur allt sluta. Nu efteråt när jag kommit över förlusten kan jag själv se det bra med den. Jag vet att det skulle hänt förr eller senare. Det fick en start för jag trodde på det så djup att vi skulle vara dom som fixade ett slut. Men nu står jag här idag och min kropp kokar av besvikelse vilket leder till irritation och tårar. Jag är alltså inte arg för att gömma mig från att känna och jag gråter inte heller för att jag sörjer. Allt grundar bara på att jag är besviken.
Anledningen till att jag bryr mig är att under hela den här resan har jag förändrats. Det känns hårt att säga att allt är som förr när jag känner mig så mycket bättre. Jag är var rädd att falla tillbaka till förr, jag var rädd att jag inte kunde klara det utan dig. Men genom min besvikelse har jag kommit fram till att jag kan leva mitt egna liv med egen kraft.
En kort morgon notis. Nu ska jag göra mig iordning och resten av dagens spenderas med vänner.
Kommentarer
Trackback
